Första hjälpen & krisstöd

Arbetsmiljöverkets föreskrifter Första hjälpen och krisstöd (AFS 1999:7) kräver att arbetsgivare har beredskap för att hjälpa en anställd som skadas eller insjuknar akut i arbetet.

Bevakningsföretag har särskild anledning att sprida kunskap om första hjälpen och krishantering till arbetstagarna, framför allt i yttre tjänst. I olyckssituationer förväntar sig både kunderna och allmänheten att uniformerade personer kan handla snabbt och korrekt.

Bevakningsföretag som kan leva upp till sådana förväntningar kan uppfattas som en resurs även inom detta område.

Första hjälpen
Första hjälpen är de åtgärder som omedelbart måste sättas in när någon har drabbats av olycksfall eller akut insjuknande. Företaget är skyldigt att utbilda personal, hålla utrustning tillgänglig och skapa rutiner för sådana insatser. Det gäller framför allt

  • livsuppehållande åtgärder
  • insatser som t.ex. ögonspolning för att hindra vidare skada
  • åtgärder för att så snabbt som möjligt få drabbade under medicinsk vård.

Krisstöd – krishantering
I samband med olyckor och krissituationer ska företaget också sörja för ett psykiskt och socialt omhändertagande av den drabbade. Krisreaktioner är inte ovanliga i bevakningsbranschen. Förutom ”vanliga” olycksfall utsätts arbetstagarna dessutom för rån, överfall, hot och trafikolyckor. Väktare arbetar ibland också i miljöer där t.ex. risker för ras, brand och explosion är förhöjd.

Vad är en kris?
En kris definieras i Arbetsmiljöverkets föreskrifter som en händelse där ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt hantera den aktuella situationen. ”Det händer inte mig”, är en vanlig inställning, och denna inställning signalerar ofta att man inte är tillräckligt mentalt förberedd. Situationer som utlöser krisreaktioner brukar antingen handla om någon form av hot (mot liv, hälsa, anseende, etc.), en förlust (dödsfall, arbete, heder, trygghet, etc.) eller väcka frågor om det egna ansvaret (Varför klarade bara jag mig? Borde jag gjort annorlunda? Hade jag kunnat rädda X?).

En krisreaktion är alltid individuell och behandlingen av den drabbade får inte standardiseras.

Det vanligaste mönstret är en inledande chock, sen starka reaktioner, gradvis acceptans av det som skett och slutligen fokus på framtiden med händelsen som ett ärr som finns kvar. En del personer reagerar mindre starkt utan att det kommer ett bakslag senare. Denna typ av reaktion kan vara svår att skilja från de som t.ex. mår dåligt men vill låtsas klara sig på egen hand. Lyssna och ställ försiktiga och respektfulla frågor för att bättre kunna bedöma personens behov. Det finns också en del personer som får en stark inledande reaktion och som därefter fortsätter att må dåligt utan någon förbättring. Om ingen förändring skett efter ca 6 veckor är det klokt att erbjuda vederbörande mer stöd. Slutligen kan en del personer må ganska bra efter en svår händelse, men reaktionen kommer smygande efteråt. Vikten av uppföljande samtal är därför oerhört stor.

Psykiskt påfrestande händelser behöver i regel bearbetas. Annars riskerar de att leda till onödigt psykiskt lidande, sjukfrånvaro och stressreaktioner. Den som låter bli att bearbeta starkt negativa upplevelser kan i värsta fall försämra sin intuition, förmåga till riskbedömning, människosyn och livslust. Bearbetning innebär att göra en lärdom av något som annars skulle kunna bli ett trauma.

Arbetsledare och kollegor kan och ska ge det stödet, om det finns tillräckliga kunskaper och resurser. Omhändertagandet skapar tillit till organisationen vilket ger trygghet för individen.

Stöd att ge och få
Steg 1. Självhjälpsmetoder
Eftersom vi reagerar olika passar olika metoder för olika personer. Det kan vara bra för den egna självrespekten att aktivt göra saker för att hantera sin reaktion. Det motverkar tendenser till en passiv offerroll.

  • Var öppen med dina reaktioner och berätta för andra som vill lyssna. Detta minskar risken att man fastnar i negativa tankemönster jämfört med då man sluter eller isolerar sig.
  • Avslappningsband, massage, bastu och idrott minskar stresshormonerna, muskelspänningen och skingrar tankarna.
  • Skriv fritt om dina tankar och känslor. Detta underlättar bearbetningen och kan hjälpa dig att sortera och förstå.
  • Skaffa kunskap om typiska stressreaktioner då det kan öka känslan av kontroll över egna tankar och känslor. Reaktionerna normaliseras därmed.

Steg 2. Kamratstöd
Värdet av vardagligt spontant kamratstöd ska inte underskattas. Det första känslomässiga omhändertagandet handlar om att finnas till, skapa trygghet och ge omsorg. Vänlighet, varsamhet, värme, vila och vätska.

  • Lyssna aktivt, ge kollegan din fulla uppmärksamhet. Lyssna mer än du pratar eller frågar.
  • Ställ öppna frågor som inte leder din kollega: vad, när, hur?
  • Undvik att börja prata om dig själv. “jaså, jag som varit med om 10 rån...” Däremot kan det finnas ett värde i att dela med sig av egna erfarenheter, men först då du lyssnat färdigt på den andre.

Genomför sådana samtal på en ostörd plats – under en bilresa eller i ett arbetsrum. Det vardagliga klimatet i gruppen har stor betydelse för hur arbetsplatsen klarar att hantera en svår situation. Chefen har en viktig roll som normskapare i detta avseende. Grupper där det känns ok att tala om svåra saker på ett uppriktigt sätt har större chanser att hantera krissituationer.

Steg 3. Avlastningssamtal (defusing)
Detta är ett mer strukturerat samtal som kan genomföras individuellt eller i grupp. Det kan ledas av en person som har erfarenhet av att leda ett gruppsamtal om starka händelser. Samtalsledaren kan finnas i gruppen som chef, medlem eller någon annan lämplig person utanför arbetsgruppen. Samtalet kan ta mellan 30 minuter och en timme och kan genomföras i nära anslutning till händelsen. Deltagarna bör samlas på en ostörd plats, ha hunnit äta, ringa hem och klarat av andra basbehov. Avlastningssamtalets syfte är att ge gruppen ett tillfälle att tillsammans skapa klarhet i vad det var som hände och på det sättet göra händelsen mer begriplig. Samtalsledaren får också ett tillfälle att bedöma om det finns ytterligare behov av uppföljning individuellt eller i grupp.

Steg 4. Kristerapi
Terapi är behandling till skillnad från andra former av samtal som syftar till att underlätta det normala återhämtandet. Terapi kan behövas om reaktionerna inte ger med sig, t.ex. efter allvarliga händelser, eller då personen har tidigare erfarenheter som försvårar återhämtning alternativt andra parallella stressorer. De terapiformer som forskningen anser effektivast är i dagsläget KBT och EMDR. Ibland behöver terapin kombineras med medicinering.

Källor och mer information
Arbetsmiljöverket www.av.se > Hälsa och säkerhet > Psykisk ohälsa, stress, hot och våld > Hot och våld
Prevent www.prevent.se > Ämnesområde > Svåra situationer
Schultz, K. (1995). Psykisk första hjälp vid arbetsplatsolyckor. Stockholm: Arbetarskyddsnämnden.
Sievertson, T. (2000). Debriefing - krisstöd: en väg till bättre arbetsmiljö. (2. uppl.) Solna: Arbetarskyddsstyr.
Tilly, A. (2010). Kamratstöd & självhjälp. Kista: Bevakningsbranschens yrkes- och arbetsmiljönämnd (BYA)

Se även
Incident- och krisberedskap, Kris &- stressreaktion, Rutiner vid olycksfall, Våld och hot


Andra som läste detta läste även
Incident- och krisberedskap
Alkohol och droger
Krishantering
Påföljder
Arbetsledare